Hur föddes idén till filmen?
Genom funderingar kring klimatsorg. Vilket känns diffust och abstrakt. Jag började då fundera på mer greppbara typer av sorg, någonstans landade det i sorg och saknad efter en person som inte längre finns. Det utvecklades sedan till en kärlekshistoria som är central i filmen. Jag närmade mig större känslor kring klimatförändring och klimatsorg genom en kärlekshistoria. Jag tittade också mycket på science fiction-filmer under en tid, till exempel har Waterworld och Interstellar varit lite av en inspirationskälla.

Varför åkte du till just Abisko?
Jag valde Abisko för att det är en plats i Sverige där man tydligt kan se vissa förändringar som orsakats av klimatuppvärmningen. I Abisko är förändringarna påtagliga, det har redan börjat förändra landskapet. Jag var intresserad av vad som hände med ett landskap och en plats när den förändras så att den inte går att känna igen på samma sätt längre, vilket delvis har börjat subtilt i Abisko. Det kändes också intressant i och med bilden av Abisko som ett ikoniskt landskap som fotograferats otroligt mycket. Platsen har blivit bärande och representativ för bilden av Sverige och vår natur, vårt friluftsliv och vårt Norrland. Det är en konfliktladdad fråga också som kompliceras av Sveriges koloniala historia - vad representerar Abisko, av vilka och för vilka?

Jag hade inte riktigt en relation till platsen innan, jag hade inte rest i den delen av Sverige. Jag försöker vara ödmjuk inför vad jag tror och vad jag inte vet om den delen av Sverige. Det finns så många bilder av vad det är och föreställningar om vad det ska representera. Men det är en annan sak att åka upp dit och prata med människor på plats.

Vem är forskaren i filmeen och hur hittade du honom?
Han är en forskare på “Climate Impact Research Centre”. Jag hade sett ett reportage som han hade varit med i och tyckte han var så bra på att kommunicera, så då kontaktade jag honom med idén att iscensätta ett dokumentärt reportage där kärleksparet åkte till Abisko och där han berättar om klimatförändringarna.

Varför valde du att filma delvis med analog 16mm-film?
Det iscensatta dokumentära reportaget i filmen är berättarens minne av den här kärleksrelationen, som filmas på 16mm film och det enda kvarstående dokumentationen av att deras relation existerade. Det är också det enda som finns kvar som dokumenterar landskapet Abisko. Det blir då som en artefakt och som ett minne. 16mm filmmaterialets textur tycker jag även lånar sig effektivt till gestaltning av minnen, det känns nostalgiskt, som det förflutna, även fast det är inspelat 2020. Jag tycker att det fungerar som en tidsmarkör i förhållande till resten av filmen som utspelar sig i framtiden.

Jag gillade även tanken av att vi är så hyperdigitala idag, men att vi ändå inte har bättre sätt att förvara film än analogt. Delar av filmen utspelar sig i en framtid efter en naturkatastrof där vatten har förstört väldigt mycket. Det mest hållbara sättet att förvara bilder är fortfarande filmnegativ och inte på digitala hårddiskar som vi främst gör idag. Det finns något roligt i den tanken, att vi i framtiden kanske kommer gå tillbaka till ett mer analogt sätt att leva.

Vad vill du att man tar med sig från din film?
Det är upp till var och en att bestämma, men jag tänker att den här filmen är som en blinkning till andra dystopier i litteratur och film. Som de har gjort för mig hoppas jag att den här filmen skapar rum för oss att bearbeta känslor om vår framtid.

Kanske att det är en film om hur man lever med det som blir kvar.

KROPPEN SOM ÖVERGAV MAGEN

Människans kropp är en perfekt och underbar sak. Hennes händer är starka och bra på att göra; hennes fötter är starka och kan gå långt; hennes näsa bedömer huruvida något går att äta; hennes öron hör tydligt; hennes ögon hjälper henne att se all världens ting och att studera böcker; hennes hjärna kan tänka goda tankar. Vi kallar således människokroppen för en perfekt sak.

Men en dag grälade de olika delarna av människans kropp med varandra om arbete. Många klagomål riktades mot magen. Händerna och fötterna sa, ''Vi arbetar hela dagen och ändå är vi ingenting. Vet du vem vi arbetar för?" Ögonen sa, "Vi ser kyckling, fisk, ägg, och mycket ris och te för magen. Magen tar allt och gör inget arbete för det, hon tänker inte ens på det. Och även om hon aldrig gör någonting för oss, arbetar vi alltid för henne."

Sedan enades de alla om att vägra att arbeta för magen mer. De sa: "I morgon ska vi berätta för hjärtat och låta henne döma vem som bär skulden." Nästa dag berättade tungan för hjärnan, och hjärnan sa: "Jag kommer att träffa domaren ikväll."

När hjärtat hörde historien sa hon: "Ja, du har rätt. Om ni alla lägger er ner och vägrar att hjälpa magen; om ni inte ger henne ris eller kött att äta eller te att dricka, då lär hon sig att hon inte kan leva utan er."

Efter en kort stund ville magen ha mat och sa till händerna: ''Ge mig en bit fisk, lite ris och en kopp te.'' Händerna var tysta och sa ingenting. Då sa magen till fötterna: "Ska ni gå ut? och har Men-Yen gett mig en skål med chop-sueymeen? Jag är hungrig." Fötterna svarade, ''Nej,  vi kommer inte att arbeta mer för dig.' 'Och de lade sig ner. Magen ropade efter mat, men alla sa: "Vi bryr oss inte om det; vi kommer inte att arbeta för henne." Efter en stund märkte ögonen att de inte kunde se bra och i teatersalen bredvid trummade trummorna hårt, men öronen hörde inte. Hjärtdomaren sa: "Hur är det nu med magen?" Hjärnan svarade: "Vi arbetar inte för henne och hjälper henne inte mer, och jag tror att hon kommer att dö. Jag är rädd att jag också kommer att dö och att alla andra kommer att dö. Jag tror inte att vi gjorde rätt när vi övergav magen. Tycker du inte att det är bäst att säga åt fötterna att gå ut och hämta lite chop-suey-meen till magen? Om hon får det kan hon hjälpa oss igen. Vi kommer alla att dö utan hennes hjälp."

Men den okloka domaren sa, "Låt henne skaffa sin egen mat; låt henne göra sitt eget arbete.” 

Hur föddes idén till filmen?
Genom funderingar kring klimatsorg. Vilket känns diffust och abstrakt. Jag började då fundera på mer greppbara typer av sorg, någonstans landade det i sorg och saknad efter en person som inte längre finns. Det utvecklades sedan till en kärlekshistoria som är central i filmen. Jag närmade mig större känslor kring klimatförändring och klimatsorg genom en kärlekshistoria. Jag tittade också mycket på science fiction-filmer under en tid, till exempel har Waterworld och Interstellar varit lite av en inspirationskälla.

Varför åkte du till just Abisko?
Jag valde Abisko för att det är en plats i Sverige där man tydligt kan se vissa förändringar som orsakats av klimatuppvärmningen. I Abisko är förändringarna påtagliga, det har redan börjat förändra landskapet. Jag var intresserad av vad som hände med ett landskap och en plats när den förändras så att den inte går att känna igen på samma sätt längre, vilket delvis har börjat subtilt i Abisko. Det kändes också intressant i och med bilden av Abisko som ett ikoniskt landskap som fotograferats otroligt mycket. Platsen har blivit bärande och representativ för bilden av Sverige och vår natur, vårt friluftsliv och vårt Norrland. Det är en konfliktladdad fråga också som kompliceras av Sveriges koloniala historia - vad representerar Abisko, av vilka och för vilka?

Jag hade inte riktigt en relation till platsen innan, jag hade inte rest i den delen av Sverige. Jag försöker vara ödmjuk inför vad jag tror och vad jag inte vet om den delen av Sverige. Det finns så många bilder av vad det är och föreställningar om vad det ska representera. Men det är en annan sak att åka upp dit och prata med människor på plats.

Vem är forskaren i filmeen och hur hittade du honom?
Han är en forskare på “Climate Impact Research Centre”. Jag hade sett ett reportage som han hade varit med i och tyckte han var så bra på att kommunicera, så då kontaktade jag honom med idén att iscensätta ett dokumentärt reportage där kärleksparet åkte till Abisko och där han berättar om klimatförändringarna.

Varför valde du att filma delvis med analog 16mm-film?
Det iscensatta dokumentära reportaget i filmen är berättarens minne av den här kärleksrelationen, som filmas på 16mm film och det enda kvarstående dokumentationen av att deras relation existerade. Det är också det enda som finns kvar som dokumenterar landskapet Abisko. Det blir då som en artefakt och som ett minne. 16mm filmmaterialets textur tycker jag även lånar sig effektivt till gestaltning av minnen, det känns nostalgiskt, som det förflutna, även fast det är inspelat 2020. Jag tycker att det fungerar som en tidsmarkör i förhållande till resten av filmen som utspelar sig i framtiden.

Jag gillade även tanken av att vi är så hyperdigitala idag, men att vi ändå inte har bättre sätt att förvara film än analogt. Delar av filmen utspelar sig i en framtid efter en naturkatastrof där vatten har förstört väldigt mycket. Det mest hållbara sättet att förvara bilder är fortfarande filmnegativ och inte på digitala hårddiskar som vi främst gör idag. Det finns något roligt i den tanken, att vi i framtiden kanske kommer gå tillbaka till ett mer analogt sätt att leva.

Vad vill du att man tar med sig från din film?
Det är upp till var och en att bestämma, men jag tänker att den här filmen är som en blinkning till andra dystopier i litteratur och film. Som de har gjort för mig hoppas jag att den här filmen skapar rum för oss att bearbeta känslor om vår framtid.

Kanske att det är en film om hur man lever med det som blir kvar.